En väldig massa gas

Hoj, jag såg precis Melacholia, och har bestämt mig för att skriva vad jag tyckte om den.

Filmen börjar med att avslöja sitt eget slut för att tittaren likt huvudpersonen skall veta att slutet är oundvikligt. Så inget jag skriver är egentligen spoilers.

Filmen handlar om två systrar den ena depressiv och den andra ganska normal. Strax efter att den depressiva systerna fuckat up sitt bröllop så upptäcks en gasjätte på kollisionskurs med jorden. Och det här är vad filmen egentligen handlar om. Hur de reagerar inför ett oundvikligt slut.
Jag tänker börja med att påpeka att en gasjätte inte plötsligt får för sig att ge sig ut i rymden. Alpha-centuri är det närmste solsystemet och med ljusets ouppnåbara hastighet skulle det ändå ta 10år att ta sig därifrån till hit. Ett föremål i relativistiska hastigheter ökar dessutom sin massa i förhållande till hastighet och föremålets vilomassa. Det finns inte energi i universum för att förflytta ens en liten gasjätte i närapå relativistiska hastigheter, och även om det gjorde det skulle forskarna ha 10 år på sig att rätta matten. Kom en gasjätte in i vårt solsystem skulle den fångas upp av solens gravitation och lägga sig i en omloppsbana. och även om den kom till jorden skulle det inte bli en kollision, jorden skulle helt enkelt lägga sig i omlopp runt den som en måne.
I filmen ser vi dessutom Melancholia göra en sk. slingshot manöver runt jorden. Slingshot manövern förutsätter att ett mindre objekt gör en sväng runt ett större.

Så när vi slaktat premissen så frågar vi oss vad vi har kvar, regissören säger att det är en film om hur psykiskt instabila människor hanterar pressade situationer. Och han grundar det på? Att depressiva människor blir mer sällan hysteriska än icke depressiva, det kan stämma men newsflash, jorden har aldrig gått under, så vi vet inget om hur folk skulle reagera på det hela. och att resignera och säga att "jorden kommer gå under allt liv kommer utrotas." är inte min version av att hantera en situation.

Om han ville visa depressivas karaktärs styrka inför prövningar kunde han gjort det med händelser som är möjliga och där det finns bevis på att det faktiskt är sant. Han kunde gjort någonting som faktiskt tangerar något som folk faktiskt går igenom något som får folk att tänka, relaterat till de oundvikligheter som faktiskt existerar, åldrande och död till exempel. Istället väljer han att måla upp en film som mest verkar gå ut på att vara annorlunda och svår begriplig, och istället för att lämna oss med en eftertanke och en vidare förståelse bara lämnar oss med en känsla av illamående och besvikelse. Här finns ingen tanke här finsn inget budskap här finns ingen underhållning, här finns bara en film vars syfte är att behaga kritikerna.

Det enda likheten mellan filmen och våra förhoppningar om den är Malancholia, en väldig massa gas.