Tro är något som har blivit väldigt kontroversiellt i Sverige det senaste århundradet. ordet har blivit något av en synonym till religion. ett ord som nästan är ett skällsord.
det är till och med så illa att när jag läste en bok för ett tag sen så hade man valt att översätta det engelska ordet 'faith' med förtröstan.
Vilket är ganska speciellt då förtröstan ligger mycket närmare vad jag anser tro betyder än religion.
Det handlar om att tro, det handlar inte om sanning. vad som är sanning spelar faktiskt ingen roll, det handlar om en klippa att vila sig mot i stormen, någonting att lita på, det handlar om inre frid. inte om vem som har rätt och ve som har fel.
problemet är att religion och tro har blivit ett maktmedel under de senaste två tusen åren, men det säger mer om den mänskliga naturen än om religion egentligen. som de heter 'det finns folk till allt', det kommer alltid finnas någon som hittar ett sätt att dra nytta av det som sägs oavsett om det är evangeliet Koranen eller Einsteins teori för allmännrelativitet.
det roliga är att tro handlar om inre frid, att hitta något som är så sant om än kanske bara för mig att jag alltid kan lita på det. något som inte kan innehålla någon falskhet eller egenintresse.
Tror jag?
En gång såg jag de 100 mest meningslösa påståendena som sägs ofta i 'herrarnas dassbok' bland dem fanns "jag tror på något" och "jag vill tro", och så här i efterhand kan jag säga att det var så jävla svenskt att dömma ut de meningarna som meningslösa, när faktum är att de tyder på en enorm vishet. Jag tror på något, kan betyda ungefär, jag har hittat mina svar men jag tänker inte packa på någon annan dem. jag vill tro på något, betyder ungefär jag letar efter svar men hr inte hittat nått ännu, vilket är något som åtminstone jag har en enorm respekt för; sökandet.
Jag får väl säga att jag tror på något, jag tror på universum. Och jag tror att universum kan vara skapat av någon elelr något, det är inte orimligt, jag tror att det kan finnas nått efter det här livet. är jag säker på att det är sannt? nej, men det ger mig själsfrid att tro på det. Så jag är kristen? Kanske det, jag tror att jesus har funnits, jag tror han har sagt många av de sakerna bibeln påstår, jag tror att han trodde att han tog på sig mänsklighetens synder. var han guds son? spelar det egentligen någon roll, guds son eller bara en av tidernas främsta filosofer så har jag en grym respekt för mannen. (Jag respekterar inte folk för vilka de är barn till utan för vad de själva gör)
vad det gäller sanning försöker jag dunsta ned universum till meningar av absolut sanning. återigen handlar det om tro, vad jag tror är sant.
Min första trossats är: Panta rei. Allting flyter. Till skillnad mot Herakleitos så syftar jag inte på allting förgänglighet, vad jag menar med orden är att det inte finns några fasta punkter, inga absoluta sanningar, till och med de punkter jag hittat är bara relativt sanna. allting flyter, ingenting är beständigt ingenting är sant men ingenting är heller falskt eller lögn. Universum är som havet, trots att hur det är ordnat ständigt förändras så är helheten evig och oförändrad.
min andra trossats fick jag ur Stargate (vilket bevisar att sanning kan hittas överallt): Universum är Oändligt. med vilket jag menar att det är omöjligt att veta allt, ibland måste man helt enkelt lita på något och tro, men det är också en uppskattning för hur oändligt enkelt men samtidigt komplicerat universum är. Det är inte en uppmaning att sluta söka sanningen utan snarare ett erkännande att fulländandet kanske ligger i att söka sanningen inte att hitta den. Det finns inget mål bara en väg att vandra.
Men det här är bara mina svar. de finns för att ge mig nått att tro på och ge mig själsfrid. Men döm inte folk för deras svar för då är ni inte bättre än inkvisitorerna var.
lördag 11 juni 2011
onsdag 1 juni 2011
av folkets nåde, Sveriges regent, demokratins försvarare.
Det senaste året har det debatterats mycket gällande Sveriges monarki, republikanerna har pressat starkt för att den skall avskaffas och rojalisterna har kämpat för att stå bakom kungen, vilka lik republikanerna än gräver fram.
Men debatten gällande Sveriges framtid som monarki eller republik ligger långt från en bedömning om Carl XVI är lämplig för ämbetet. Såna spekulationer handlar bara om en person, vi pratar om ett statsskick. Jag gillar kungen, men om vi ska ta republikanernas sida och se honom som ett stolpskott (ledsen kungen men objektivitet tål inga undantag) så finns det massor av exempel på presidenter som har varit minst lika illa. så kungen har besökt en porrklub? Bill Clinton låg med en praktikant. Så en av kungens vänner hade kriminella kontakter? Harding skulle fått avgå för mutbrott om han inte hunnit dö innan det uppdagades. Och då snackar vi ett land där republik faktiskt har funkat (någorlunda), jag skulle kunna nämna presidenter som Saddam Hussein och hans gelikar.
Poängen är att man inte kan döma ett statsskick efter de värsta ledarna de haft. empiriskt vetande är värdelöst utan ett rationellt resonemang. det är alltså via logik vi måste föra debatten framåt.
Ja republikanerna har rätt i en del saker, monarkin faller inte helt innanför de demokratiska lagarnas ramverk, men kanske är det ett nödvändigt offer.
Om Sverige blev republik skulle det innebära att vi fick en president, en president för det lilla landet Sverige långt i norr skulle dock inte alls ha samma vikt som en kung som arvtagare av en tusenårig tron, och med Erik Segersälls blod rinnande i sina ådror (jag vet att Bernadotte kom hit för mindre än 200 år sen, om ni undrar kan jag förklara). Carl XVI är inte bara en statschef för ett litet land uppe i norr, han är konung av Sverige och det ordet har fortfarande en enorm innebörd.
Dessutom så skulle en president vara folkvald, och därmed bara representera de som har röstat på honom. Han skulle också kunna avsättas.
Och här kommer vi till det viktigaste, republikanerna håller faktumet att kungen inte kan avsättas som sitt huvudsakliga argument för att avskaffa monarkin, jag håller det som mitt huvudsakliga argument för att ha kvar den. Kungen kan aldrig avsättas, inte utan att skriva om grundlagen och det innebär två på vartannat följande folkomröstningar. Kungen behöver aldrig bli vald eller omvald. Det är hans styrka.
Demokratins svaghet är dess oförmåga att hantera populism, politiker som kastar ett ben åt en grupp för att fiska röster, oftast är det väldigt kortsiktiga lösningar som blir på bekostnad av de långsiktiga. Men en kung behöver inte fiska röster, han kan säga vad som behöver sägas, och det är hans makt, om kungen säger något, så vet vi att han menar det. och det här är hans makt. Varken mer eller mindre än nån annan, han har ingen politisk makt men han kan yttra sig, och göra det med det demokratiska konungadömet Sveriges fulla auktoritet bakom sig.
Det är inte rätt, speciellt inte mot dem som aldrig får en chans att ha ett privatliv, men det är nödvändigt, vi offrar deras väl för att vi ska ha en statschef vi alla kan lita på (om inte omdömme så iaf ärlighet) och anlednignen till att Sverige fortfarande är monarki efter tusen år är att de som följt i Erik den heliges och Mangus ladulås fotspår fortsatt att värna om vårt folk.
Därför borde kungen få tillbaka positionen som riksdagens talman, för att alltid vara där som en påminnelse för politikerna, att allt de säger och allt de gör hörs och ses av en person som de aldrig kan avsätta och som de inte kan påverka, en person upplärd från födseln att representera folket.
Det är ingen stor makt (närvaro vid alla möten och att få vara den som öppnar och stänger mötet) i jämförelse med tex Englands drottning som är;
Elizabeth den andra, av Guds nåde, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands och hennes övriga riken och territoriers Drottning, Samväldets överhuvud, Troslärans försvarare
(jag utgår från att ni vet vad av guds nåde innebär?).
Allt jag ber om är att låta Sveriges regent vara;
av folkets nåde, Sveriges regent, demokratins försvarare.
För det är inte i guds namn kungen talar det är i vårt namn, i folkets namn. Som återbetalning för det offer som han och hans förfäder har gjort för vår skull, låt honom fortsätta tala i vårt namn, låt honom vara en påminnelse hos våra folkvalde politiker att Sverige är ett och folket är ett. Representerade av en stadschef med mandat och skyldighet att representera alla.
Men debatten gällande Sveriges framtid som monarki eller republik ligger långt från en bedömning om Carl XVI är lämplig för ämbetet. Såna spekulationer handlar bara om en person, vi pratar om ett statsskick. Jag gillar kungen, men om vi ska ta republikanernas sida och se honom som ett stolpskott (ledsen kungen men objektivitet tål inga undantag) så finns det massor av exempel på presidenter som har varit minst lika illa. så kungen har besökt en porrklub? Bill Clinton låg med en praktikant. Så en av kungens vänner hade kriminella kontakter? Harding skulle fått avgå för mutbrott om han inte hunnit dö innan det uppdagades. Och då snackar vi ett land där republik faktiskt har funkat (någorlunda), jag skulle kunna nämna presidenter som Saddam Hussein och hans gelikar.
Poängen är att man inte kan döma ett statsskick efter de värsta ledarna de haft. empiriskt vetande är värdelöst utan ett rationellt resonemang. det är alltså via logik vi måste föra debatten framåt.
Ja republikanerna har rätt i en del saker, monarkin faller inte helt innanför de demokratiska lagarnas ramverk, men kanske är det ett nödvändigt offer.
Om Sverige blev republik skulle det innebära att vi fick en president, en president för det lilla landet Sverige långt i norr skulle dock inte alls ha samma vikt som en kung som arvtagare av en tusenårig tron, och med Erik Segersälls blod rinnande i sina ådror (jag vet att Bernadotte kom hit för mindre än 200 år sen, om ni undrar kan jag förklara). Carl XVI är inte bara en statschef för ett litet land uppe i norr, han är konung av Sverige och det ordet har fortfarande en enorm innebörd.
Dessutom så skulle en president vara folkvald, och därmed bara representera de som har röstat på honom. Han skulle också kunna avsättas.
Och här kommer vi till det viktigaste, republikanerna håller faktumet att kungen inte kan avsättas som sitt huvudsakliga argument för att avskaffa monarkin, jag håller det som mitt huvudsakliga argument för att ha kvar den. Kungen kan aldrig avsättas, inte utan att skriva om grundlagen och det innebär två på vartannat följande folkomröstningar. Kungen behöver aldrig bli vald eller omvald. Det är hans styrka.
Demokratins svaghet är dess oförmåga att hantera populism, politiker som kastar ett ben åt en grupp för att fiska röster, oftast är det väldigt kortsiktiga lösningar som blir på bekostnad av de långsiktiga. Men en kung behöver inte fiska röster, han kan säga vad som behöver sägas, och det är hans makt, om kungen säger något, så vet vi att han menar det. och det här är hans makt. Varken mer eller mindre än nån annan, han har ingen politisk makt men han kan yttra sig, och göra det med det demokratiska konungadömet Sveriges fulla auktoritet bakom sig.
Det är inte rätt, speciellt inte mot dem som aldrig får en chans att ha ett privatliv, men det är nödvändigt, vi offrar deras väl för att vi ska ha en statschef vi alla kan lita på (om inte omdömme så iaf ärlighet) och anlednignen till att Sverige fortfarande är monarki efter tusen år är att de som följt i Erik den heliges och Mangus ladulås fotspår fortsatt att värna om vårt folk.
Därför borde kungen få tillbaka positionen som riksdagens talman, för att alltid vara där som en påminnelse för politikerna, att allt de säger och allt de gör hörs och ses av en person som de aldrig kan avsätta och som de inte kan påverka, en person upplärd från födseln att representera folket.
Det är ingen stor makt (närvaro vid alla möten och att få vara den som öppnar och stänger mötet) i jämförelse med tex Englands drottning som är;
Elizabeth den andra, av Guds nåde, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands och hennes övriga riken och territoriers Drottning, Samväldets överhuvud, Troslärans försvarare
(jag utgår från att ni vet vad av guds nåde innebär?).
Allt jag ber om är att låta Sveriges regent vara;
av folkets nåde, Sveriges regent, demokratins försvarare.
För det är inte i guds namn kungen talar det är i vårt namn, i folkets namn. Som återbetalning för det offer som han och hans förfäder har gjort för vår skull, låt honom fortsätta tala i vårt namn, låt honom vara en påminnelse hos våra folkvalde politiker att Sverige är ett och folket är ett. Representerade av en stadschef med mandat och skyldighet att representera alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)