Unlike most my posts this one will be in english, that is becasuse it seems for fitting considering its subject.
The 18 january 2012 (that's today) english wikipedia shut itself down in protest of SOPA and PIPA, this blog post is in support of that action in fact my answer to it is:
Shut it all down!
All those pages that we have grown so accustomated to, show those in charge what they risk destroying.
As the bloggs I read have asked me, I ask you, to support those who would oppose the reduction our freedoms, no matter if they are trying to pass the SOPA the PIPA, the IPRED, the FRA, or the DRD. If you have a blog write a post about this, if you dont support it in the online communities.
And wikipedia, keep up the good work, we're on your side (or rather we're glad you're on our side)
onsdag 18 januari 2012
tisdag 17 januari 2012
En väldig massa gas
Hoj, jag såg precis Melacholia, och har bestämt mig för att skriva vad jag tyckte om den.
Filmen börjar med att avslöja sitt eget slut för att tittaren likt huvudpersonen skall veta att slutet är oundvikligt. Så inget jag skriver är egentligen spoilers.
Filmen handlar om två systrar den ena depressiv och den andra ganska normal. Strax efter att den depressiva systerna fuckat up sitt bröllop så upptäcks en gasjätte på kollisionskurs med jorden. Och det här är vad filmen egentligen handlar om. Hur de reagerar inför ett oundvikligt slut.
Jag tänker börja med att påpeka att en gasjätte inte plötsligt får för sig att ge sig ut i rymden. Alpha-centuri är det närmste solsystemet och med ljusets ouppnåbara hastighet skulle det ändå ta 10år att ta sig därifrån till hit. Ett föremål i relativistiska hastigheter ökar dessutom sin massa i förhållande till hastighet och föremålets vilomassa. Det finns inte energi i universum för att förflytta ens en liten gasjätte i närapå relativistiska hastigheter, och även om det gjorde det skulle forskarna ha 10 år på sig att rätta matten. Kom en gasjätte in i vårt solsystem skulle den fångas upp av solens gravitation och lägga sig i en omloppsbana. och även om den kom till jorden skulle det inte bli en kollision, jorden skulle helt enkelt lägga sig i omlopp runt den som en måne.
I filmen ser vi dessutom Melancholia göra en sk. slingshot manöver runt jorden. Slingshot manövern förutsätter att ett mindre objekt gör en sväng runt ett större.
Så när vi slaktat premissen så frågar vi oss vad vi har kvar, regissören säger att det är en film om hur psykiskt instabila människor hanterar pressade situationer. Och han grundar det på? Att depressiva människor blir mer sällan hysteriska än icke depressiva, det kan stämma men newsflash, jorden har aldrig gått under, så vi vet inget om hur folk skulle reagera på det hela. och att resignera och säga att "jorden kommer gå under allt liv kommer utrotas." är inte min version av att hantera en situation.
Om han ville visa depressivas karaktärs styrka inför prövningar kunde han gjort det med händelser som är möjliga och där det finns bevis på att det faktiskt är sant. Han kunde gjort någonting som faktiskt tangerar något som folk faktiskt går igenom något som får folk att tänka, relaterat till de oundvikligheter som faktiskt existerar, åldrande och död till exempel. Istället väljer han att måla upp en film som mest verkar gå ut på att vara annorlunda och svår begriplig, och istället för att lämna oss med en eftertanke och en vidare förståelse bara lämnar oss med en känsla av illamående och besvikelse. Här finns ingen tanke här finsn inget budskap här finns ingen underhållning, här finns bara en film vars syfte är att behaga kritikerna.
Det enda likheten mellan filmen och våra förhoppningar om den är Malancholia, en väldig massa gas.
Filmen börjar med att avslöja sitt eget slut för att tittaren likt huvudpersonen skall veta att slutet är oundvikligt. Så inget jag skriver är egentligen spoilers.
Filmen handlar om två systrar den ena depressiv och den andra ganska normal. Strax efter att den depressiva systerna fuckat up sitt bröllop så upptäcks en gasjätte på kollisionskurs med jorden. Och det här är vad filmen egentligen handlar om. Hur de reagerar inför ett oundvikligt slut.
Jag tänker börja med att påpeka att en gasjätte inte plötsligt får för sig att ge sig ut i rymden. Alpha-centuri är det närmste solsystemet och med ljusets ouppnåbara hastighet skulle det ändå ta 10år att ta sig därifrån till hit. Ett föremål i relativistiska hastigheter ökar dessutom sin massa i förhållande till hastighet och föremålets vilomassa. Det finns inte energi i universum för att förflytta ens en liten gasjätte i närapå relativistiska hastigheter, och även om det gjorde det skulle forskarna ha 10 år på sig att rätta matten. Kom en gasjätte in i vårt solsystem skulle den fångas upp av solens gravitation och lägga sig i en omloppsbana. och även om den kom till jorden skulle det inte bli en kollision, jorden skulle helt enkelt lägga sig i omlopp runt den som en måne.
I filmen ser vi dessutom Melancholia göra en sk. slingshot manöver runt jorden. Slingshot manövern förutsätter att ett mindre objekt gör en sväng runt ett större.
Så när vi slaktat premissen så frågar vi oss vad vi har kvar, regissören säger att det är en film om hur psykiskt instabila människor hanterar pressade situationer. Och han grundar det på? Att depressiva människor blir mer sällan hysteriska än icke depressiva, det kan stämma men newsflash, jorden har aldrig gått under, så vi vet inget om hur folk skulle reagera på det hela. och att resignera och säga att "jorden kommer gå under allt liv kommer utrotas." är inte min version av att hantera en situation.
Om han ville visa depressivas karaktärs styrka inför prövningar kunde han gjort det med händelser som är möjliga och där det finns bevis på att det faktiskt är sant. Han kunde gjort någonting som faktiskt tangerar något som folk faktiskt går igenom något som får folk att tänka, relaterat till de oundvikligheter som faktiskt existerar, åldrande och död till exempel. Istället väljer han att måla upp en film som mest verkar gå ut på att vara annorlunda och svår begriplig, och istället för att lämna oss med en eftertanke och en vidare förståelse bara lämnar oss med en känsla av illamående och besvikelse. Här finns ingen tanke här finsn inget budskap här finns ingen underhållning, här finns bara en film vars syfte är att behaga kritikerna.
Det enda likheten mellan filmen och våra förhoppningar om den är Malancholia, en väldig massa gas.
onsdag 4 januari 2012
Lösa tankar om bildkvalitet.
Vid det här laget har väl alla blivit mer eller mindre bekanta med fenomenet full HD (1080p), det är ju ett par år sedan den standarden släpptes och nu hör man lite här och där folk som börjar prata om nästa generation av upplösning. Men trots att Full hd ser rent ut sagt jävligt bra ut, och jag vanligtvis är den förste att hurra för nya prylar så känner jag idag för att ställa frågan: är det verkligen nödvändigt?
Jag har tittat en del på blu-ray film på sistone och det har slagit mig att det ibland ser ut som om rörelserna går för fort. Jag misstänkte länge att det hade att göra med att våra ögon inte hanterar 1080p, med argumentet att det på tv'n har bättre skärpa än tavlan som hänger bakom den. Men nu är jag ju närsynt så det kan vara det som är problemet.
Men det är inte hela historian. Saken är att våra ögon (och vårt syncenter i hjärnan) är väldigt avancerade konstruktioner, konstruerade med en sån enorm finess att vi ibland glömmer hur de fungerar. På inte mycket mer än en sekund kan våra ögon ändra fokus från någon som är precis framför dem till någon som är en fotbollsplan bort. Ingen kamera klarar det. Men det är mer än det, vår hjärna vet vad som är vettigt att slösa kraft på. Vilket innebär att den kortar in på saker som inte är nödvändiga. En av de sakerna är skärpa på något som rör sig.
I naturen så kan man dra slutsatsen att om något rör sig tillräckligt fort i ens närhet så finns det kanske viktigare saker att lägga energin på än att försöka uppnå perfekt skräpa.
Detta kallas rörelseoskärpa, ni ser det när ni t.ex. åker bil, hur suddiga sakerna som far förbli blir.
När man har gjort hd filmer har man utan att tänka sig för minskat ner rörelse oskärpan i bilden, så när vi ser en hd film och någon springer så säger vår hjärna, om han syns så klart kan han inte röra sig så fort som han gör, och vi tycker det ser konstigt ut.
Nu vet jag att vissa filmbolag har kommit på problemet och börjat arbeta med avsiktlig rörelseoskärpa, men att trycka ut ett nytt upplösningsformat innan man löst alla problemen med att det förra redan var för mycket för oss att hantera verkar väldigt märkligt.
Istället för att bara jobba på ren kraft i upplösningen så kanske de skulle börja jobba med de sakerna där tv apparaterna int eelver upp till våra ögon, djup i bilderna (nu pratar jag inte bara 3d) och anändandet av vårt periferiseende. men det är bara mina lösa tankar
Jag har tittat en del på blu-ray film på sistone och det har slagit mig att det ibland ser ut som om rörelserna går för fort. Jag misstänkte länge att det hade att göra med att våra ögon inte hanterar 1080p, med argumentet att det på tv'n har bättre skärpa än tavlan som hänger bakom den. Men nu är jag ju närsynt så det kan vara det som är problemet.
Men det är inte hela historian. Saken är att våra ögon (och vårt syncenter i hjärnan) är väldigt avancerade konstruktioner, konstruerade med en sån enorm finess att vi ibland glömmer hur de fungerar. På inte mycket mer än en sekund kan våra ögon ändra fokus från någon som är precis framför dem till någon som är en fotbollsplan bort. Ingen kamera klarar det. Men det är mer än det, vår hjärna vet vad som är vettigt att slösa kraft på. Vilket innebär att den kortar in på saker som inte är nödvändiga. En av de sakerna är skärpa på något som rör sig.
I naturen så kan man dra slutsatsen att om något rör sig tillräckligt fort i ens närhet så finns det kanske viktigare saker att lägga energin på än att försöka uppnå perfekt skräpa.
Detta kallas rörelseoskärpa, ni ser det när ni t.ex. åker bil, hur suddiga sakerna som far förbli blir.
När man har gjort hd filmer har man utan att tänka sig för minskat ner rörelse oskärpan i bilden, så när vi ser en hd film och någon springer så säger vår hjärna, om han syns så klart kan han inte röra sig så fort som han gör, och vi tycker det ser konstigt ut.
Nu vet jag att vissa filmbolag har kommit på problemet och börjat arbeta med avsiktlig rörelseoskärpa, men att trycka ut ett nytt upplösningsformat innan man löst alla problemen med att det förra redan var för mycket för oss att hantera verkar väldigt märkligt.
Istället för att bara jobba på ren kraft i upplösningen så kanske de skulle börja jobba med de sakerna där tv apparaterna int eelver upp till våra ögon, djup i bilderna (nu pratar jag inte bara 3d) och anändandet av vårt periferiseende. men det är bara mina lösa tankar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)