En saga med sensmoral

"Det var en gång en ung kille, låt oss kalla honom ceasar, ceasear var en riktig slagskämpe, han var stark och han spöade alla som satte sig upp mot honom.Till slut så vågade ingen längre slåss med honom, för som de sade 'Det är ju Caesar, jag kommer bara få stryk'. Men åren gick och caesar blev äldre. och det kom nya yngre män till granskapet, fortfarande muckade ingen med caesar för han var ju trots allt caesar.Sen en dag flyttade det dit en ung man vid namn Atilla. Atilla var kanske inte lika stark som caesar, eller ens starkast av den nya generation, men han var fucking crazy så han började spöa upp folk som ingne annan vågade mucka med.Så kom det sig att han spöade upp Caesars yngre bror konstantin. Då blev Caesar arg och lovade att slå ihjäl Atilla. Men Atilla var fucking crazy så han gick med på att slåss mot Casear. Då började Caesar inse att han inte precis var tjugo längre och att han inte hade slagits på många år.Så casear plockade upp sin mobil och messade människorna som han hade brukat spöa upp, och lovade dem en chans att vara ceasars kompis. Om de ställde upp för honom.Den ende som svarade var en kille vid namn Theodric, men han lovade att slåss tillsamans med Caesar.Men när dagen för fighten kom så dök aldrig Caesar upp och Atilla nitade fullständigt skiten ur Theodric.och sensmoralen är slåss aldrig för nån för att de en gång varit starka"Är det nån som ser parallellerna jag ser till idag?